PUBLIK
Vi brukar sysselsätta oss med teaterbesök. En stor del av vår ekonomi och tid går åt till den hobbyn. Det som är så beroendeframkallande med teater är att det fungerar när som helst, oavsett vilket humör vi är på. Vi brukar reagera som så att vi antingen sitter och gråter, hyperventilerar, slutar andas eller ler fånigt och hejdlöst av glädje som publik. Det är så vi påverkas när någon spelar teater för oss.
Det enda problemet med att gå på teater är att man måste dela med sig av luftutrymmet i salongen till resten av publiken. Vi har inga som helst problem med äldre damer som plockar upp fotoalbum med familjebiler för att bläddra igenom i pausen, eller män som tar upp en bunt med räkningar för att se om de är i ordning.
Det vi har problem med är män som ska sitta och viska till varandra att Jag visste att han skulle säga svenska, när Mäster Olof berättar att han ska översätta bibeln, de äldre människor som ska komma in salongsberusade och lukta billiga ciggariller och sprit, eller män som tror att Om jag lutar mig framåt så kommer nog alla att kunna se Shanti Roney som står längst bort på scenkanten på andra sidan och för monolog.
Det är ju så man blir galen. Men det är ju inte det värsta. För det värsta är nämligen när övriga publiken inte har några andra sätt att reagera på vad som händer på scen än att skratta, helst högt, hejdlöst och rakt ut. Det kan vara när en kvinna i Tre systrar blir påhoppad av en berusad man och nästan våldtagen. När detta spelas upp framför mig vill jag börja gråta, övriga publiken skrattar.
Publiken på Tre systrar var extrem. Tre timmar teater av ångest spelas upp av skådespelare som gör ett otroligt bra jobb, och publiken skrattar sig igenom pjäsen. Vi kan ju inte låta bli att fundera över vad de gör där. Har de tänkt att Tre systrar verkar vara en rolig och käck pjäs som jag kan gå och skratta av mig vardagsstressen över? Hur känns det som skådespelare att höra publiken skratta när man spelar upp starka och jobbiga scener?
När vi förra veckan var och såg Fem gånger gud för tredje gången ville vi bara ge upp när vi kom ut där ifrån. Eftersom vi sett pjäsen så många gånger kan vi jämföra skådespelarnas insats samt publik. Den här gången verkade skådespelarna vara jätte störda av någonting, vi har ingen aning om vad, men skillnaden mot de andra två gångerna var så markant. Pjäsen kräver en del tajming och samspel mellan skådespelarna på ett bildligt plan, vi har sett dem lyckas med det på ett väldigt bra förut, men den här gången verkade de osynkade och lite i otakt. Två av dem tappade repliker vid flera tillfällen och pjäsens tyngd verkade som bortblåst.
Om det här berodde på publiken vet vi inte. Men om vi var skådespelare och hade en publik som bröt pjäsens tystnad med kommentarer och satt och samtalade med varandra under pjäsens gång, hade vi också kommit av oss.
