I väntan på Tourette

Vi brukar sysselsätta oss med teaterbesök. En stor del av vår ekonomi och tid går åt till den hobbyn. Det som är så beroendeframkallande med teater är att det fungerar när som helst, oavsett vilket humör vi är på. Vi brukar reagera som så att vi antingen sitter och gråter, hyperventilerar, slutar andas eller ler fånigt och hejdlöst av glädje som publik. Det är så vi påverkas när någon spelar teater för oss.
Det enda problemet med att gå på teater är att man måste dela med sig av luftutrymmet i salongen till resten av publiken. Vi har inga som helst problem med äldre damer som plockar upp fotoalbum med familjebiler för att bläddra igenom i pausen, eller män som tar upp en bunt med räkningar för att se om de är i ordning.
Det vi har problem med är män som ska sitta och viska till varandra att Jag visste att han skulle säga svenska, när Mäster Olof berättar att han ska översätta bibeln, de äldre människor som ska komma in salongsberusade och lukta billiga ciggariller och sprit, eller män som tror att Om jag lutar mig framåt så kommer nog alla att kunna se Shanti Roney som står längst bort på scenkanten på andra sidan och för monolog.
Det är ju så man blir galen. Men det är ju inte det värsta. För det värsta är nämligen när övriga publiken inte har några andra sätt att reagera på vad som händer på scen än att skratta, helst högt, hejdlöst och rakt ut. Det kan vara när en kvinna i Tre systrar blir påhoppad av en berusad man och nästan våldtagen. När detta spelas upp framför mig vill jag börja gråta, övriga publiken skrattar. 
Publiken på Tre systrar var extrem. Tre timmar teater av ångest spelas upp av skådespelare som gör ett otroligt bra jobb, och publiken skrattar sig igenom pjäsen. Vi kan ju inte låta bli att fundera över vad de gör där. Har de tänkt att Tre systrar verkar vara en rolig och käck pjäs som jag kan gå och skratta av mig vardagsstressen över? Hur känns det som skådespelare att höra publiken skratta när man spelar upp starka och jobbiga scener?
När vi förra veckan var och såg Fem gånger gud för tredje gången ville vi bara ge upp när vi kom ut där ifrån. Eftersom vi sett pjäsen så många gånger kan vi jämföra skådespelarnas insats samt publik. Den här gången verkade skådespelarna vara jätte störda av någonting, vi har ingen aning om vad, men skillnaden mot de andra två gångerna var så markant. Pjäsen kräver en del tajming och samspel mellan skådespelarna på ett bildligt plan, vi har sett dem lyckas med det på ett väldigt bra förut, men den här gången verkade de osynkade och lite i otakt. Två av dem tappade repliker vid flera tillfällen och pjäsens tyngd verkade som bortblåst.
Om det här berodde på publiken vet vi inte. Men om vi var skådespelare och hade en publik som bröt pjäsens tystnad med kommentarer och satt och samtalade med varandra under pjäsens gång, hade vi också kommit av oss.

I februari delade vi ut blommor till fem personer som vi har utnämnt till favoriter genom att de har gjort starka intryck i extremt vardagliga situationer, och då menar vi verkligen extremt vardagliga. Det kan tillexempel handla om att någon säger Så jävla svårt var det, eller informerar oss om att vi kommer få svårt att pensionsspara när vi blir stora, för att vi ska tycka om personen i fråga, men det måste ske på rätt sätt och av rätt anledning.
Så vi gick till den bästa platsen på jorden, Hötorget, och köpte ett knippe tulpaner. 
Nu gör vi det nu- känslan var enorm eftersom vi inte ens hade tänkt igenom vad vi skulle säga, utan bara ett mål att ge blommor och få kontakt med våra favoritpersoner. Någon plan kanske inte behövdes då vi kände att det här kommer bli en optimal dag, eftersom vi älskar både tulpaner och personerna vi skulle ge dem till; 
En kassör på Hemköp, en i caféet på Moderna museet, en ur personalen på Myrorna, en som jobbar på Konsum, och en som vi brukar köpa kaffe av på McDonald's.
Sannorlikheten att alla skulle infinna sig där vi är vana att se dem kändes ganska liten, men vi var fast beslutna att ändå åka halva stan runt i ett försök. Rutten skulle sträcka sig mellan Skärholmen och Hötorget med en liten omväg till Skeppsholmen.

Vi började på McDonald's, och det var tur att vi började där, vi var nämligen tvungna att springa ikapp favoritpersonen eftersom han var på väg från sitt jobb, hade han hunnit där ifrån hade han inte fått någon tulpan. Efter den här första tulpanutdelningen ville jag bara lägga mig ner och gråta, han hade sett så förvånad ut att vi hade tappat bort oss i det vi ville säga, vi var väldigt snabba där ifrån. 

Nästa utdelning skulle äga rum på Hemköp. Jag hade blivit lite orolig att de på matvaruaffärerna skulle tro att vi hittat tulpaner i deras affär och sen fått för oss att ge bort dem till den i kassan, vi ville ju verkligen att de skulle förstå att vi hade kommit dit för deras skull och ingenting annat. 
Först blev det lite jobbigt, vi hittade honom inte, men precis innan vi skulle gå gav han sig till känna. Om det var så att han förstod att vi hade kommit dit för hans skull vet vi inte, han såg lite misstänksam ut, men uppriktigt glad.

Nu skulle vi ta svängen förbi Skeppsholmen. Reaktionen vi fick där vet jag inte hur jag ska beskriva, han tog situationen väldigt lugnt och metodiskt. Det verkade som om han haft en skara hemliga beundrare ett bra tag nu och blivit lite trött på drivor med blommor. Vi är fortfarande fundersamma.

Nu var det dags för Liljeholmen. Nu skulle vi hitta och dela ut tulpaner till en person vi bara sett en gång. Att vi hade höga förväntningar på den här personen har bara att göra med att han gjorde så otroligt starkt intryck den där enda gången, det jobbiga med höga förväntningar är ju att man lätt blir besviken. Igen var det nära att vi skulle missa honom, vi gick igenom hela butiken och tänkte ge upp. Men där stod han till sist med ett paket fryst kyckling och en massa annat i händerna. Han såg förvånad och misstänksam ut först och frågade var vi hade hittat tulpanerna någonstans. Det kändes väldigt jobbigt att han kanske inte förstod att vi hade åkt från Hötorget till Liljeholmen bara för att få ge honom blommor, så jag lät nog gråtfärdig när jag berättade det för honom. Då såg han mycket gladare ut, erbjöd oss lite fryst kyckling och försökte säga något mer men blev avbruten hela tiden av en kollega som ropade mycket irriterat från kassan bredvid. Vi tycker inte om att kollegor och folk i våra favoritpersoners omgivning är otrevliga mot dem och inte fattar att de är bättre än de flesta andra människor, så vi blev ganska arga på att någon höll på att avbryta och störa mitt i tulpanutdelningen. När vi till sist sa hejdå och favoritpersonen gick till den jobbiga kollegan förstod vi varför vi ska ge blommor till våra favoritpersoner. Det första favoritpersonen sa till kollegan, som nu hade blivit galen för hon hade fått vänta på honom, var nämligen; - När fick du blommor senast då?

Om Hötorget är den bästa platsen i världen är Skärholmen den näst bästa. Vi har varit med om så mycket bra saker där. Tillexempel på Myrorna där vi hittade och inhandlade CKarmen Birgit. Det var just den personen vi hade köpt duvan av som vi skulle ge tulpaner. Han var nog den enda personen jag hela tiden varit säker på skulle infinna sig vid rätt tid och plats eftersom han alltid har varit där samtidigt som oss. Det var inte svårt att hitta honom. Hans reaktion var nog motsatsen mot den vi fick på Skeppsholmen. Det såg ut som om han skulle börja gråta, sen berättade han att han aldrig fått blommor förut och vi fick varsinn kram. Han var den första, och sista, att fråga varför han fick blommor. Egentligen var det lite typiskt att det var just han som ställde frågan, då han gjort ett gott intryck genom att han hade överlämnat en tejprulle på ett fint sätt. Han såg lite fundersam ut när jag förklarde händelsen som utspelat sig; - Det var jätte mycket människor i kö och jag frågade om jag kunde få lite tejp och då tog du upp en tejprulle och ställde mitt på disken och var jätte lugn även om jag stannade upp hela kön med mitt tejpande.

Vi var överens om att det här var det bästa vi någonsin gjort. Det var en mycket märklig dag och vi vill tacka någon högre makt för att alla lyckades befinna sig på precis det stället vi önskade vid rätt tillfälle. Det var nära att vi började gråta flera gånger under dagen, det var så mycket euforiska moln.
I efterhand är det här en av de få optimala kantareller vi har att luta oss tillbaka på när vi behöver lite tröst i tillvaron, och det är för en gångs skull tack vare oss själva.

Just nu håller vi på med två delar av en trilogi den tredje delen är för tillfället okänd, den första delen är i huvudsak klar.
Den första delen är en bok, naturligtvis handlar den bara om oss själva. Behovet att skriva boken kommer sig av en viss tristess. Se framför er, Sot hade plötsligt hamnat i en obekväm skolsituation, Pax var besatt av Mother am I good looking, och det säger allt om vårat mentala tillstånd. Vi behövde helt enkelt någonting att fokusera på.
För att komma igång bestämde vi oss för att vara så strukturerade som möjligt och ha ett möte i veckan. Projektet var till en början väldigt seriöst, vi började som två tonårspoeter. Snart märkte vi att de djupa texterna övergick i någonting helt annat. Med tidens gång hade vi utvecklat en stark intern humor. Vi förstod att projektet och texterna allt mer gick ut på att dela med oss av den humorn, även om vi ställer oss tveksamma till om någon annan än oss själva kommer förstå.   
Till vår hjälp har vi haft vår eminente före detta svensklärare Magnus. Magnus är inte speciell konkret, men väldigt bra på att titta på en på det sättet som får en att fnissa lite nervöst. Han har hjälpt oss genom att vara positiv inställd till projektet och har gett många förslag på hur vi kan gå vidare med det.

Boken är snart klar och innehåller bland annat:
- Medeldjuret, uträknat med egenhändligt hopsnickrade metoder
- Höjdare- en lista över de mest bisarra situationerna vi genomlevt tillsammans
- En följetång med karaktärerna Per Automatik och Irene Mani

Pax ställer sig frågan då hon ofrivilligt blir påhoppad av de mogna männen genom en TV reklam,
och måste man verkligen ringa Carina?
Är man en mogen man om man måste påminna sig i tre minuter genom att sjunga Jag måste ringa Carina, för att inte glömma bort att man ska ringa till det som mogna män kallar för "sin kvinna"?
Tydligen måste man det.
De sitter hopklämda i en soffa och skrålar att Jag måste ringa Carina tillsammans och visar synkat hur de för upp en fantasitelefon till örat och väntar på att den stackars kvinnan ska svara. 
Följdfrågorna blir ju många, herregud, ringer de alla till samma stackars kvinna?
Kan Carina motstå mogna män i guldkavajer som ringer i flock för att inte glömma?
Och inte minst blir man väl väldigt nyfiken på att få höra bandets tankar kring konstfackeleven NUGs Territorial pissing och vilken otrolig tur att bandmedlemmen Mats delger sina tankar på bloggen Mats blogg på bandets hemsida som vi varmt rekomenderar er att besöka http://www.bengthennings.nu/

"Låt kärleken slå till- BH was here" 

Sot är ett stort fan av Martin Kellermans serie Rocky. I den serier figurerar grodan Smacks, vars mamma har en hund. Det är en mops. Vi vet inte namnet på mopsen, vi kallar den för Smacksmammashund. Vi tycker väldigt mycket om Smacksmammashund och har kommit fram till att vi vill ha en sådan när vi blir stora. Vi har pratat mycket om den här hunden (som vi ännu inte känner), och den har kommit till att bli en stor del av våra gemensamma framtidsplaner - en del av familjen helt enkelt.
Hunden ska uppfylla vissa krav:
- Den ska kunna spela get på kommando
Vi känner oss ofta som barn från Frostmofjället (kalla, ensamma, trötta). Barnen i den klassiska barnboken har en get vid sin sida i nöden, vilket vi inte har, men verkligen behöver, även om vi tycker att i moderna tider passar en hund bättre.
- Den ska lyssna till namnet Tourette
Genom programmet Uppdrag granskning, har vi fått en väldigt bra bild av turkar. Dokumentären handlade om Tourettes syndrom, så genom att döpa hunden till Tourette kommer den få oss att tänka på turkar, vilket gör oss glada.
- Den ska kännas rätt

Vi är en mycket kräsen familj